Jag saknar dig.
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket.
Jag hade chansen.
Men jag såg den inte då, eller jag vågade inte se den.
Veckan efter skulle jag jag berätta men då var det försent.
Du var inte som du brukade.
Jag fegade ur. igen.
Och jag har försökt att hitta tillfällen.
Men inte hittat några.
I två månader har jag försköt hitta ett tillfälle.
I två månader har jag gråtit varje kväll.
Du förtjänar någon bättre än mig.
Någon som inte fegar ur.
Någon som inte är så fruktansvärt rädd för att bli sårad.
Någon som inte sårar dig. För det tror jag att jag har gjort, helt omedvetet.
Men jag tror ändå jag har sårat dig. Förlåt. Förlåt mig så mycket det var aldrig meningen.
Det finns ingen människa som kan få mig att känna mig så vacker som du får mig att känna.
Jag saknar dina händer.
Jag saknar sättet du håller mitt huvud med dina händer när vi ska sova.
Jag saknar ditt hår.
Jag saknar dina ögon och sättet du tittar på mig.
Jag saknar ditt skäggstubb mot min kind.
Jag saknar hur du får mig att känna.
Jag saknar allt som vi brukade prata om.
Varför är jag så rädd? Jag har ju aldrig blivit sårad.
Du skulle aldrig såra mig med flit. Det vet jag.
Men jag är så rädd för det finns ingen människa i världen som skulle kunna såra mig så mycket som du.
För det finns ingen människa i världen jag känner så här för.
Och det skrämmer mig.
Jag vill bara att du ska hålla om mig och smeka mig sådär över huvudet som du brukar göra.
För det finns ingen plats världen som känns mer självklar än när du håller om mig.
Jag tycker om dig precis som du är.
Jag tror jag är kär i dig. För om detta inte är kärlek och det gör så här ont,
då vill jag inte veta hur ont kärlek kan göra.
Och jag vet att man kommer över det till slut.
Men dig vill jag inte komma över.